Två svarta rätblock byggda efter den mänskliga kroppens proportioner står vända mot varandra. Ett högtalarelement är placerat i brösthöjd på varje objekt. Från varje högtalare hörs ett hjärtslag.

Till ljudspåret har jag använt mig av kompositionstekniken ”phasing” (fasförskjutning) som är utvecklad av den amerikanska minimalistiska kompositören Steve Reich. Två (eller fler) identiska ljudloopar spelas simultant med den enda skillnaden att den ena är något långsammare än den andra. Detta resulterar i att synkroniseringen långsamt förskjuts och att rytmen ständigt förändras.Endast ibland synkroniseras de två individuella hjärtslagen till att bilda ett gemensamt hjärta.

Verket är en text/ljudkomposition i form av en avslappningsövning. Konceptet är enkelt och tämligen självförklarande: En kort instruktion till lyssnaren repeteras och utvecklas till ett spegel i spegel -motiv.

Teoretiskt är verket en evighet långt. Oavsett hur länge man lyssnar är det ett utdrag.

Besökaren kommer in i ett svagt upplyst rum med svartmålade väggar och en svart heltäckningsmatta på golvet. I rummet finns fyra högtalare på stativ och en bänk att sitta på.

Ljudet som hörs från högtalarna är inspelat i ett kök. En kran droppar i ena hörnet av rummet och brummandet från en kyl hörs från det andra. En man och en kvinna hörs förbereda frukost tillsammans. Deras rörelser kan höras genom rummet.

Mannen och kvinnan börjar diskutera vilken mat de ska bjuda sina vänner på senare på kvällen. Diskussionen utvecklas snart till ett regelrätt gräl vilket till slut eskalerar till handgemäng i form av att en av dem kastar ett glas i golvet.

Formmässigt är verket inspirerat av radioteater, och den surroundljudsteknik som används i bio och hemmabiosystem. Istället för att betrakta ett scenario utifrån, som är fallet i traditionell teater och film, så ville jag försöka iscensätta en situation som betraktas inifrån. I installationen befinner sig betraktaren mitt i köket var grälet äger rum.

Manus är framarbetat genom improvisation tillsammans med skådespelarna. Min idé var att jag ville spela in ett kärlekspar i en vardaglig situation där ett gräl utvecklas över en trivialitet. Ambitionen var att fånga "havererad kommunikation" - ett gräl som grundar sig i underliggande psykologiska plan mer än vad som faktiskt uttrycks i språket.

I verket har jag använt mig av ett stycke ur dikten De tillbakafantiserande talen (Vargmannen) av Ulf Karl Olov Nilsson (Stammar, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002) som är skapad genom ”cut-up” av Sigmund Freuds fallbeskrivning ”Vargmannen”.

Jag spelade in en läsning av stycket och delade upp ljudet i kategorierna ”ton” (vokaler och ljudande konsonanter), ”brus” (stumma konsonanter) och ”tystnad” (pauser).

Baserat på en ljudinspelning av ett spädbarn som jollrar. Ljudet är redigerat så att barnet låter som en vuxen man.

In the piece I have used the composition technique ”phasing” developed by the American minimalist composer Steve Reich. Two (or more) identical sound loops are played simultaneously with a slight difference in tempo. Thus, they gradually shift out of unison, constantly shifting rhythms.

On the two objects, made in proportions after the human body, a speaker is placed in height of the chest. One heartbeat is heard from each object. Due to the phasing technique the rhythm between the two is constantly changing. Only sometimes it synchronize into one joint heart.

The piece is a text/sound-composition in the shape of a relaxation exercise. The concept is simple and rather self explaining: A short instruction to the listener is repeated and grows to a mirror in mirror motive.

Theoretically the length of the piece is eternal. No matter how long you listen to it, it is an excerpt.

The visitor enters a room with dimmed lighting, walls painted in black, with a black wall to wall carpet on the floor. In the room is four speakers on stands and a bench to sit on.

The sound projected from the speakers is recorded in a kitchen. A dripping faucet is heard from one corner of the room and the noise of a refrigerator from another. A man and a woman is preparing breakfast together. Their movements are heard trough the room.

The couple begins to discuss what to make for dinner later that evening when their friends are coming for a visit. The discussion soon evolves into a regular fight, which ends up in physical violence in the form of someone throwing a glass on the floor.

The piece is inspired by radio theatre, and surround sound techniques used in film and home theatre systems. Instead of observing a scenario from the outside, as is the case in traditional film and theatre, I wanted to try to create a situation which the visitor can experience from within. In the installation the visitor finds him/herself in the middle of the kitchen where the fight is taking place.

The script is made through improvisation together with the actors. My idea was that I wanted to record a couple in an every day situation where an argument is evolving over a triviality. My ambition was to capture "wrecked communication" - a fight based on underlying psychological levels more than what is actually expressed in the language.

In the piece I have used a paragraph from the poem De tillbakafantiserande talen (Vargmannen) by the Swedish poet Ulf Karl Olov Nilsson (Stammar, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002). The poem is made through a “cut-up” of Sigmund Freud’s case study “The Wolf Man”.

I recorded a reading of the paragraph and organized that sound into the categories of “tone” (vowels and soft consonants), “noise” (hard consonants) and “silence” (pauses).

Based on a sound recording of an infant babbling. The sound is edited so the baby sounds like a full grown man.