Under fyra kvällar i oktober 2009 visade jag den levande installationen I brist på alternativ sken solen på ingenting nytt på Lilith Performance Studio i Malmö. Besökarna slussades in en och en i ett tomt rum uppbyggt av tomma bokhyllor. På en pall mitt i rummet satt jag. Textfragment gick att läsa på kanterna på bokhyllornas hyllplan, och tusentals levande flugor flög fritt omkring i rummet.

Tanken med verket var att ställa frågor kring den mänskliga existensen. Om en individ försätts i en total ickesituation, helt utan behov av sitt språk, är han/hon då fortfarande en människa?

Jag reagerade aldrig på publiken utan satt helt för mig själv utan att göra någonting: en person som bara fanns till i sitt eget inre. Liksom bokhyllorna hade blivit berövade sitt syfte, inga böcker fanns i dem, var även personen i rummet ”meningslös” då inga andra fanns där för att definiera hans existens.

Orden på väggarna vittnar dock om en tankeverksamhet. Gestalten i rummet existerar. Om än bara i sin egen tanke. Textmaterialet är skapat som ett fritt tankeflöde, uppbrutet och fragmentariskt. Inget narrativ går att följa. Flera parallella historier berättas simultant och helt slumpmässigt.

Flugorna fungerade i installationen på flera olika kontrasterande plan. Dels refererade de till förruttnelse och död, samtidigt som de fungerade som en länk mellan det apatiska i gestaltens uttryck och den livfulla rörelse som försiggick i dess tankeverksamhet. Flugorna ses som flygande embryon till ord som till slut fastnar på de avgränsande väggarna.

Installationen bygger på en performance i vilken en man och en kvinna sågar varsin spånskiva i två lika stora delar. Den ena halvan ställs mot väggen och den andra lämnas över till motaktören. Denna del sågas sedan i två, varpå en del ställs mot väggen och den andra lämnas över. Detta upprepas till dess att spånskivan är för liten att såga i.

Performancen går ut på att jag svara på publikens frågor med vatten rinnande ur munnen.

På scen finns ett dricksglas och en tillbringare fylld med vatten. Jag fyller glaset och tar en klunk. Utan att svälja vänder jag mig sedan till publiken och säger: ”Jag heter Mathias Kristersson och jag är här för att svara på era frågor. Jag ska göra mitt bästa för att svara så ärligt som möjligt. Har ni några frågor?”

När vattnet är slut, eller (om inga frågor ställs) efter 15 minuter, lämnar jag scenen.

During four evenings in October 2009 I showed the live installation The sun shone, having no alternative, on the nothing new at Lilith Performance Studio in Malmö, Sweden. One by one the visitors was shown into an empty room built by empty bookcases. I was sitting on a stool in the middle of the room. On the edges of the bookshelves text fragments was printed, and thousands of live flies were flying around freely in the room.

With the piece I wanted to raise questions concerning human existence. If an individual is placed in a total non-situation, lacking need for language, can s/he still be considered a human being?

I was sitting isolated within myself, without doing nothing, and never reacting to the audience. In the same way as the bookcases were deprived from their purpose, no books were on them, the character too was "meaningless" - no one else was there to define his existence.

Still, the words on the walls convey activity of thought. The person in the room did exist, if only in his own mind. The text material is created as a stream of consciousness, cut up and fragmented. Several parallel narratives are told simultaneously and randomly.

The flies worked in the installation on several contrasting levels. They both referred to death and decomposition, at the same time as they worked as a link between the apathetic expression of the character and the lively movement of his thoughts. The flies could be seen as flying embryos of language, sometimes leaving marks on the bordering walls in the shape of words.

The installation is based on a performance in which a man and a woman is cutting a particle board in half. One half is leaned against the wall and the other is handed over to the other actor. Then they cut this part in two, lean one half against the wall and hand over the other half. This is repeated until the board is too small to cut anymore.

The performance is me answering the audience's questions with water running from my mouth.

On stage is a glass and a pitcher filled with water. I enter the stage, pour water into the glass, and take a sip. Without swallowing I then turn to the audience and say: “My name is Mathias Kristersson. I’m here to answer your questions. I will do my best to answer as true and honest as possible. Do you have any questions?”

When the water runs out, or (if no questions are asked) after 15 minutes, I leave the stage.