Verket är en text/ljudkomposition i form av en avslappningsövning. Konceptet är enkelt och tämligen självförklarande: En kort instruktion till lyssnaren repeteras och utvecklas till ett spegel i spegel -motiv.

Teoretiskt är verket en evighet långt. Oavsett hur länge man lyssnar är det ett utdrag.

Verket är en hylla med ett brinnande stearinljus på. Hyllplanet är av glas varpå en text är skriven för hand. Stearinljuset är den enda ljuskällan i rummet. Texten är en transkription av någon som återberättar en dröm. Den följer samma logiska struktur som drömmen, både narrativt eftersom den hoppar fram och tillbaka i tid och rum, och på sättet som den är konstruerad, med fragmenterade meningar och ord. Text inkluderad i verket.

”VI TRYCKTE LÄNGS VÄGGARNA HON OCH JAG / LÅTSADES VARA MÖBLER I ETT ANNARS TOMT RUM / LIKT LEKANDE BARN SMEKTE VI VARANDRA I ANSIKTET OCH PÅ HÄNDERNA / NÄR JAG SOMNADE DRÖMDE JAG OM HENNE OCKSÅ / SEN VAKNADE JAG SVETTIG OCH ENSAM / HON HADE LÄMNAT SPÅR EFTER SIG I FORM AV EN SVAG SÖTAKTIG DOFT OCH ETT FÅNIGT LEENDE PÅ MINA LÄPPAR”

Fem dikter utskrivna på A4-papper. Orden är utskurna för hand och placerade i högar på golvet under respektive pappersark. Alla dikterna är skrivna av mig speciellt för det här verket.

Verket är baserat på Litteraturens Nollpunkt av Roland Barthes (Bo Cavefors Förlag, 1966). I en bibliotekskopia av boken hittade jag handskrivna anteckningar och understrykningar. I en annan kopia har jag med hjälp av Tip-ex raderat all text förutom den som var understruken i bibliotekskopian. Verket finns också i engelsk version (då baserad på utgåva från Hill and Wang, 1977).

Videon är uppdelad i tre delar och innehåller inga bilder, enbart ljud och text.

I den första delen får betraktaren höra en person vid namn ”Kalvhjärna” berätta om sina upplevelser; både av att vara ny i en stor stad och det plötsliga uppbrottet mellan henne och ”Apmannen”. Ljudackompanjemanget är högljutt och brutalt. Kalvhjärna pratar svenska vilket i text är översatt till engelska.

I den andra delen fortsätter den engelska texten, denna gång över betydligt stillsammare ljudbild. Här förklarar och kommentera ett ”Jag” hela konstverket, vilket till slut mynnar ut i en högst subjektiv och överdriven analys av verket.

Videon avslutas i liknande form som den inleds: än en gång svensk berättarröst med engelsk textning, denna gång av en okänd tredje person som viskar upplösningen av Kalvhjärnas förvirring.

I verket har jag använt mig av ett stycke ur dikten De tillbakafantiserande talen (Vargmannen) av Ulf Karl Olov Nilsson (Stammar, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002) som är skapad genom ”cut-up” av Sigmund Freuds fallbeskrivning ”Vargmannen”.

Jag spelade in en läsning av stycket och delade upp ljudet i kategorierna ”ton” (vokaler och ljudande konsonanter), ”brus” (stumma konsonanter) och ”tystnad” (pauser).

The piece is a text/sound-composition in the shape of a relaxation exercise. The concept is simple and rather self explaining: A short instruction to the listener is repeated and grows to a mirror in mirror motive.

Theoretically the length of the piece is eternal. No matter how long you listen to it, it is an excerpt.

The piece is a shelf with a burning candle. The shelf is made of glass with a handwritten text on its top. The candle is the only light source in the room. The text is a transcription of someone re-telling a dream. It follows the same logical structure as the dream, both in narrative as it jumps back and forth in time and space, and in the way the text is constructed using fragmented words and sentences. Text included in the piece.

“WE PRESSED ALONG THE WALLS SHE AND I / PRETENDED TO BE FURNITURE IN AN OTHERWISE EMPTY ROOM / AS PLAYING CHILDREN WE CARESSED EACH OTHER ON THE FACE AND HANDS / WHEN I FELL ASLEEP I DREAMT OF HER TOO / THEN I WOKE UP SWEATY AND ALONE / SHE HAD LEFT TRACES OF A FAINT SWEET SMELL AND A SILLY SMILE ON MY LIPS”

Five poems printed on A4-size paper. All the words are cut out by hand and placed in piles on the floor under each sheet of paper. The poems are all written by me exclusively for this piece.

The piece is based on Writing Degree Zero by Roland Barthes (Hill and Wang, 1977). In a copy purchased in a second-hand store I found handwritten notes and under-linings. In a new copy of the book I erased all the text, except for the text that was under-lined in the copy bought at the second-hand store.

Note that the images shown here are of the Swedish version of the book. Contact me for images of the English version.

The video is divided into three parts and does not contain any images, only sound and text.

In the first part, the viewer hears a confused “Calfbrain” talking about her experiences of the sudden break-up between her and “Monkeyman”. The sound accompaniment is loud and brutal. “Calfbrain” speaks in Swedish subtitled in English.

In the second part, the English subtitles continue, this time without a voice-over and within a much calmer soundscape. Here an “I” explains and comments on the video itself. This commentary concludes in a highly subjective and exaggerated analysis of the piece.

Finally the video ends as it begins, with a Swedish voice-over subtitled in English. This time from an unknown third person whispering the conclusion of “Calfbrain’s” confusion.

In the piece I have used a paragraph from the poem De tillbakafantiserande talen (Vargmannen) by the Swedish poet Ulf Karl Olov Nilsson (Stammar, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002). The poem is made through a “cut-up” of Sigmund Freud’s case study “The Wolf Man”.

I recorded a reading of the paragraph and organized that sound into the categories of “tone” (vowels and soft consonants), “noise” (hard consonants) and “silence” (pauses).